Aldrig mer ung eller aldrig mera fri

Jag säger varje gång att jag ska bättra mig när det gäller bloggandet, men det tycks aldrig hjälpa. Ibland är det helt enkelt som så att mina fingrar och tangentbordet är ovänner, och då går det inte att skriva. Det tomma arket bländar mig och jag skriver och suddar, skriver och suddar ut igen. Ni får stå ut med att jag i perioder kommer att skriva väldigt lite, det kommer att vara så. Men nu ska jag verkligen (jag menar VERKLIGEN) försöka att uppdatera oftare, men jag lovar ingenting! Det är svårt att publicera ens egna tankar och ens eget liv, vem är egentligen intresserad? Det finns det kanske några som är, men jag själv tycker att det blir lite tråkigt. Men jag hade tänkt försöka mig på lite djupare ämnen och inte bara skriva om vad jag sysslesätter mig med eller vilka kläder som blir Dagens outfit. För det finns ju så mycket annat att berätta och tycka till om.

Så jag börjar med detta.


I förrgår var det 6 månader sedan terrordåden i Oslo och på Utöya. Jag minns det som igår. Jag satt på jobbet, hörde att folk pratade om terrordåd i Oslo. Som tur är hade jag precis köpt ny mobil vilket resulterade i att jag surfade in på Aftonbladet i smyg och läste på. Vid detta tillfälle var informationen mycket knapphändig. Senare ringde mamma och berättade att det nu var någon som hade skjutit ner ungdomar på en ö också, jag förstod inte vad hon pratade om. Vad hade det med terrordåden att göra? Tydligen var det 4 döda. Det hela lät konstigt och knäppt i mina öron, så jag lyssnade inte. Men de följande dagarna läste jag allt jag kunde komma över, och jag kommer sent att glömma bilden i tidningen över de döda kropparna som var lutade mot ett skjul. Om poliserna som gick förbi, om offrens huvud som var cencurerade. Om offrens huvtröjor och skor. De som bara var barn i början av livets väg. Horribelt är ett för milt uttryck. Och jag glömmer det aldrig. Såhär mitt i sommaren var det många norrmänn som rörde sig i krokarna, och jag gick från att ha skrattat åt dem till att sörja med dem. Deras sorg blev min sorg. Jag kunde inte se dem i ögonen, vågade inte möta deras lidande. Tyst minut. Mitt namn i en kondoleansbok på Stora Torget. Rysningar vid tal. Blommorna som lades, ljusen som vi tände. Så vackert mitt i all hemskhet. Den enda låten jag kunde lyssna på var Kungsholmens hamn med Melissa Horn, den låt hon sjöng vid Minnesceremonin i Oslo. I flera veckor rullade den låten i mina lurar, jag har fortfarande inte tröttnat på den. För den har ett så viktigt budskap, och det känns som om hon anade vad som skulle komma. Jag gillar Melissa. Och mitt i allt detta tänkte jag på två av mina bästa vänner som bor i Oslo, på hur det faktiskt kunde ha varit dem.

Hela denna historien känns svår att beskriva. Unreal. Men nu är den sann och vi måste kämpa vidare för att motverka att det någonsin ska upprepas. Det får inte upprepas.




Kommentera inlägget här: