Till underbara dig

Jag minns så väl första gången jag såg dig, på dansgolvet på Koriander. Girls night out och för första gången ever sa jag nej när Tove sa att hon skulle styra upp en dejt till mig. För jag visste att det var fel tidpunkt att träffa någon, jag var tvungen att bli helt bra först innan jag drog in någon i mitt liv. Men sen träffade jag dig och allt omkullkastades. Jag hade spanat in dig på dansgolvet, tyckte att du var skitsnygg. Försökte dansa mot dig, men kom sen på mig själv: jag skulle ju inte träffa nån. Men när din kompis sen kom fram till mig var det ändå jag som ville träffa personen som hade tyckt att jag var fin. När hon vände ryggen och gick kom tankarna flygande: tänk om han är ful eller så, och jag som ju inte skulle träffa nån nu. Sen tittade jag mig om och insåg: Hmm den där snygga killen är inte här, tänk om.. Men nej, jag visste att det var för bra för att vara sant. Sen när jag ser dig komma in och gå fram till henne som jag precis pratat med.. ja då blev jag nog nästan religiös. Och sen pratade du och jag och jag minns att jag gjorde tummen upp när du sa att Håkan Hellström var okej. Shit vilken bra kille tänkte jag. Och jag var rädd att aldrig få träffa dig igen, så jag lovade mig själv att testa och ge det en chans, annars hade jag aldrig förlåtit mig. Och nu känns det helt sjukt att du är min, att jag lyckades fånga dig. Det sägs att man inte ska nöja sig med det näst bästa, men det har jag inte gjort. Du är allt jag drömt och fantiserat om, du är perfekt i mina ögon. Och jag vill ha dig i mitt liv för alltid, vill aldrig vara utan dig. Det vill jag att du ska veta. Och nu gråter jag igen för jag är så rädd att jag ska skrämma iväg dig med min mörka sida. För den finns där och kommer förmodligen alltid att göra det. Jag kommer att bryta ihop, jag kommer att gråta, och jag kommer vilja ge upp. Men jag hoppas att jag kommer att må bra också, att jag tar mig ur svackorna. Det är så svårt att berätta allt för dig, vill inte överföra mina känslor på dig. Men samtidigt vill jag att du ska veta, du måste veta om detta ska gå vägen. Hur jag en gång i livet mådde väldigt dåligt och blev väldigt sjuk. Hur jag sedan började skada mig själv och önska att jag aldrig var född. Hur jag planerade min begravning och satt med tabletterna i handen. Hur jag valde att fortsätta leva. Varje dag gör jag om det valet. Så mycket du inte vet, så mycket jag inte vågar säga. Som att jag är kär i dig, jättekär. Och att du är allt jag kan tänka på. Och att jag inte förtjänar dig. Jag har aldrig känt mig så omtyckt förut, aldrig känt mig så trygg. Aldrig trott att jag skulle hitta någon som du. Och nu när jag har gjort det är jag så rädd att jag ska skrämma iväg dig, att jag ska förlora dig. För då kommer jag att gå under av smärta, sorg och ilska mot mig själv. Mot att mitt mörker skrämde iväg dig. Usch jag vill inte att det ska bli så. För jag tycker så mycket om dig. Nu och för alltid. Och jag hoppas att du är redo att kämpa vid min sida, att finnas där när jag inte vill mer, att du kan och vill vara mitt ljus i mörkret. För i så fall har jag något mer att kämpa för och det är oss. Tack för att du är så underbar och för att du får mig att känna att jag duger, precis som jag är. Du är nog det bästa som hänt mig och jag vill aldrig släppa taget om dig. Puss från mig <3
Kategori:

Trouble is her only friend, and he's back again

Jag var så naiv för jag trodde att allt skulle bli bra. Jag trodde att ångesten skulle försvinna helt den här gången. När jag tänker på att det faktiskt gått 7 månader så känner jag,mig stark. 7 månader med stark ångest, ont i magen, hjärtklappningar, hög puls, illamående och trötthet. 7 månader av gråt och förtvivlan. Och här ligger jag och gråter. Precis som igår. Bröt ihop igår, jag grät så jag skakade i hela kroppen och det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur kroppen. Jag vet inte vad det var, förmodligen någon form av panikångest. Men jag lyckades somna, dock mår jag lika pissigt nu. Vill spy. Av ångest. Igen. Jag som trodde att det skulle gå över, bli bättre. Men det har bara blivit sämre. Och just nu ser jag ingen väg ut, ser inte hur jag ska orka jobba under sommaren. Har ingen lust att må så gör ens en sekund mer. Så nu måste jag, för min egen skull, kontakta läkare igen och få medicin utskrivet. Annars vet jag inte vad jag gör. Jag kan inte ha det så här längre, vägrar acceptera att mitt liv ska se ut så här. Det finns hjälp att få och jag tänker inte fega ur den här gången. Jag måste få hjälp med det här. Och det som gör så ont nu är att det inte bara drabbar mig, det finns någon jag bryr mig om och som jag inte vill skrämma iväg. Och det sista jag vill göra är att dra in honom i min skit. Så just nu är jag rädd. Rädd och så förtvivlat ensam. Så svårt att visa sig svag, så svårt att vara stark. Och så förjävla trött på den här eviga skiten!
Kategori:

Liknande inlägg

All I want is and all I need is, to find somebody, I'll find somebody, like you <3