En räddare i nöden

Vissa dagar känner man bara att allt är grått och trist. Idag är en sån dag. Trots att jag sovit 8-9 timmar så känner jag mig så trött. Trött på allt. På jobbet som kräver allt av mig, trött på att jag står stilla och aldrig kommer framåt. Trött på att allt ansvar läggs på mig. Jag ska fixa och gör jag inte det blir det aldrig gjort, och då får jag skit för det.

Ibland har jag bara lust att skrika "lämna mig ifred", men det hade inte hjälpt det heller. Det är såna här dagar då jag inser att jag inte hade klarat mig utan mina antidepressiva. Jag hade sjunkit fort då. För ibland känns det som att det är dem som räddar mig och låter mig andas. Det är dem som får mig att gå upp ur sängen på morgonen och kämpa igenom ännu en dag. Jag vågar inte ens tänka på vad jag hade gjort, eller var jag hade varit, utan dem. En räddare i nöden. 



Kommentera inlägget här: