Var är tvålen?

Måndag. Trött. Ont i halsen. Ont i kroppen.

Fast vad gör det när man hade en underbar helg!

 

I fredags satt jag hemma och bara tog det lugnt, efter att ha jobbat några timmar på eftermiddagen. Sedan bar det av till Tove på lördagen. Vi tog en runda på stan, åt god mat, och gjorde oss iordning för fest! Förfesten ska vi inte ens snacka om, men jag hade för jävla kul på Ankan! Synd bara att jag inte såg Tove så mycket men vad ska man göra när man har fullt upp med annat, haha! ;)

Och efter krogen drog vi hem till Tove där jag sov, mycket nice!

Lördagens outfit:


 

 

 

Oj, höll nästan på att glömma en rolig grej! Sista låten på dansgolvet var Teenage dirtbag, och när vi sedan skulle gå och köa för att hämta ut jackorna spelar de Var är tvålen – i rockbaren! Hahaha! Fast dessvärre var dj:en tvungen att stänga av musiken eftersom klockan var efter 02! Men skoj var det iaf :) Och lite smått oväntat.

 

I dreamed a dream

Det här med att vara sysslolös är tråkigt, ensamt och uttröttande!! Jag går och lägger mig sisådär vid midnatt, somnar en timme senare, och sen sover jag djupt djupt djupt fram till klockan är 10.30. Sen är hela dagen förstörd. Det känns som det i alla fall. Och mina drömmar blir allt konstigare för var dag som går. Igår natt drömde jag att min älskade Tove var deprimerad och inte ville leva mer, inatt drömde jag att vi var ute och festade - på en onsdag. Jag drömde också att jag var ute och letade kläder, vilket jag faktiskt måste göra i verkliga livet. Men kraften att åka in till stan, nej den har jag inte hittat än. Kanske imorgon.

Den var så läskig den där drömmen om Tove. Så verklig på något sätt. Men jag måste medge att det kändes mycket svårt och jobbigt att vara på andra sidan. Jag har själv varit den som varit deprimerad och inte velat leva längre, och helt plötsligt fick jag en insyn i hur det är för alla andra runtomkring. Nu var det ju bara en dröm och jag hoppas innerligt att det aldrig blir till sanning, men ändå. Vad säger man till någon som inte vill leva längre? "Du vet att du får ringa NÄRSOMHELST!"... Speaking of experience, jag tror inte att man ringer sin kompis och säger: "Du förresten, jag vill inte leva längre..."

Det känns som ett för stort ämne. Men däremot kan det hjälpa väldigt mycket att veta att det finns människor där för en, som stöttar och som framför allt lyssnar. Bara det att ta sig tid till att sitta ner, prata och lyssna - det kan betyda så oerhört mycket. Det vet jag.





Liknande inlägg

Aldrig mer ung eller aldrig mera fri

Jag säger varje gång att jag ska bättra mig när det gäller bloggandet, men det tycks aldrig hjälpa. Ibland är det helt enkelt som så att mina fingrar och tangentbordet är ovänner, och då går det inte att skriva. Det tomma arket bländar mig och jag skriver och suddar, skriver och suddar ut igen. Ni får stå ut med att jag i perioder kommer att skriva väldigt lite, det kommer att vara så. Men nu ska jag verkligen (jag menar VERKLIGEN) försöka att uppdatera oftare, men jag lovar ingenting! Det är svårt att publicera ens egna tankar och ens eget liv, vem är egentligen intresserad? Det finns det kanske några som är, men jag själv tycker att det blir lite tråkigt. Men jag hade tänkt försöka mig på lite djupare ämnen och inte bara skriva om vad jag sysslesätter mig med eller vilka kläder som blir Dagens outfit. För det finns ju så mycket annat att berätta och tycka till om.

Så jag börjar med detta.


I förrgår var det 6 månader sedan terrordåden i Oslo och på Utöya. Jag minns det som igår. Jag satt på jobbet, hörde att folk pratade om terrordåd i Oslo. Som tur är hade jag precis köpt ny mobil vilket resulterade i att jag surfade in på Aftonbladet i smyg och läste på. Vid detta tillfälle var informationen mycket knapphändig. Senare ringde mamma och berättade att det nu var någon som hade skjutit ner ungdomar på en ö också, jag förstod inte vad hon pratade om. Vad hade det med terrordåden att göra? Tydligen var det 4 döda. Det hela lät konstigt och knäppt i mina öron, så jag lyssnade inte. Men de följande dagarna läste jag allt jag kunde komma över, och jag kommer sent att glömma bilden i tidningen över de döda kropparna som var lutade mot ett skjul. Om poliserna som gick förbi, om offrens huvud som var cencurerade. Om offrens huvtröjor och skor. De som bara var barn i början av livets väg. Horribelt är ett för milt uttryck. Och jag glömmer det aldrig. Såhär mitt i sommaren var det många norrmänn som rörde sig i krokarna, och jag gick från att ha skrattat åt dem till att sörja med dem. Deras sorg blev min sorg. Jag kunde inte se dem i ögonen, vågade inte möta deras lidande. Tyst minut. Mitt namn i en kondoleansbok på Stora Torget. Rysningar vid tal. Blommorna som lades, ljusen som vi tände. Så vackert mitt i all hemskhet. Den enda låten jag kunde lyssna på var Kungsholmens hamn med Melissa Horn, den låt hon sjöng vid Minnesceremonin i Oslo. I flera veckor rullade den låten i mina lurar, jag har fortfarande inte tröttnat på den. För den har ett så viktigt budskap, och det känns som om hon anade vad som skulle komma. Jag gillar Melissa. Och mitt i allt detta tänkte jag på två av mina bästa vänner som bor i Oslo, på hur det faktiskt kunde ha varit dem.

Hela denna historien känns svår att beskriva. Unreal. Men nu är den sann och vi måste kämpa vidare för att motverka att det någonsin ska upprepas. Det får inte upprepas.