Nu är jag din och nu kan jag andas, här blir jag kvar för här vill jag stanna

Just nu, i denna sekund, är jag lugn och glad. För jag har numera en pojkvän och han tar fram mina bästa sidor. Han är allt jag tänker på och jag ser fram emot att spendera framtiden tillsammans med honom. Lycklig.

Som en vilja som växer i en skog, som en gåta som vi aldrig förstod

Efter att ha mått ok i nån vecka o varit extremt rastlös har jag nu blivit sämre igen. Aptiten är nästan helt borta, hjärtat gör ont o jag bara gråter hela tiden. Trodde verkligen det hade vänt.. Visserligen mår jag bra av att gråta o jag gör det ofta. Jag gråter för jag är så sjukt jävla trött på att må såhär. Jag vill bli mig själv igen. Medicinen tar bort mina toppar men inte dalarna verkar det som. Och jag kan inte tänka klart. Allt är luddigt. Och jag kämpar o kämpar och hoppas att det blir bättre väldigt snart. För jag vill inte att varje dag ska vara en kamp, som det varit i en månad nu. Jag vill tycka om mitt liv igen.

Liknande inlägg

I owe it to myself

Jag förstör för mig själv, som så många gånger förr. Och det enda jag önskar är att få bli mig själv igen, att få må bra. Varför måste det alltid vara en kamp? Kan jag inte få njuta av livet, av kärleken? För en gångs skull? Jag känner mig bara så ensam, så rädd. Att jag kommer att fastna, att jag kommer att bli lika sjuk igen. Om jag fick välja mellan att må som jag gör nu och få behålla den jag håller kär, eller må bra och släppa taget om den jag håller kär, då skulle jag välja det sista. Och det valet hoppas jag att jag aldrig någonsin kommer behöva göra. För han är bland det bästa som hänt mig. Men då kanske ni inser hur dåligt jag faktiskt mår. Jag kämpar o kämpar men det känns som att jag står still o trampar. Ibland önskar jag att jag kunde vara normal. För just nu är det ett rent helvete att vara jag. Såhär dåligt fysiskt vet jag inte om jag någonsin mått. Och det frustrerande är att det tydligen är mitt psyke som skapat problemet, trots att jag ändå mått relativt bra psykiskt. Jag förstår verkligen ingenting nu, vad är det som händer med mig? Åh vad jag önskar att det fanns en garanti. Att medicinen kommer fungera, att jag aldrig kommer må dåligt igen. Att livet blir bättre. Men det finns inga garantier. Så det är bara att kämpa på och bryta ihop igen, för jag har ju lovat mig själv att jag aldrig någonsin ska må så dåligt som jag gjorde under högstadiet. Och därför kommer jag be om hjälp. Och om den hjälpen inte räcker ska jag be om mer. Tills jag mår bra och är mig själv igen. Det är det enda som betyder något nu. Att jag ska bli frisk igen. När man tänker på det spelar allt annat ingen som helst roll. Hälsan kommer först. I owe it to myself.